Psykologen Paul Ekman har sedan 1980-talet arbetat med vad han benämner “mikrouttryck” och driver tesen att det finns sju universella ansiktsuttryck som är omöjliga att framkalla med vilja. Dessa ansiktsuttryck förmedlar känslorna lycka, förakt, sorg, äckel, vrede, rädsla och förvåning. Under senare år har man även börjat använda läsningen av mikrouttryck som en form av lögndetektor. Uttrycken sveper över ansiktet under en fjärdedels sekund och är omöjliga att dölja, då personen i fråga själv inte hinner uppfatta vad ansiktet uttrycker. Detta innebär att subjektet inte kan manipulera vad det förmedlar. Spelet omöjliggörs. Skådespelarens status och konstnärliga roll inom europeisk teater har under modernismen genomgått en radikal förvandling. 1778 skrev Denis Diderot iParadoxe sur le comédien att skådespelaren endast är en tom farkost som bör låta sig fyllas av författarens konstverk. Ett uttalande som står i bjärt kontrast till våra dagars syn på skådespelarens yrkesprestation och konstnärliga gärning. Skiftet mot ett mer realistiskt skådespeleri kom i Europa kring förra sekelskiftet. Framförallt ryska dramatiker och skådespelare vände sig då från det tidigare mer melodrama spelsättet och gick mot en mer nedtonad spelstil. Tongivande i detta skifte var Konstantin Stanislavskij som utvecklade ett system för skådespelare att själva framkalla subjektiva känslor som de sedan förmedlade till en publik. Nu gavs skådespelaren ett konstnärligt erkännande som upphovsperson, men förväntades också exploatera sin egen känslovärld, något även Stanislavskij själv senare kom att gå ifrån och kritisera. Skådespelarens sociala status och synen på yrket som konstnärligt och skapande ökade. I sitt nya verk True Emotion Rehersal Tapes, försöker Iris Smeds följa de exakta instruktioner som finns för mikrouttryck. I syfte att gestalta gränsen mellan den fabricerade och den framkallade känslan låter Smeds sitt eget ansikte genomgå en muskulär efterapning av de sju universella känslorna, med ett åttonde tillägg; ensamhet.