/...Dramalabbet, numera på Öst­götagatan 2, har under tio år fungerat som vitalt odlingssubstrat för unga, svenska dramatiker. Nu ­firar man med att låta ett antal av dessa skriva om var sitt år på den slingriga vägen mellan 1998 och nu. Ledordet är revy – med balett, nummerflickor, musikband och fest. Ännu en dramatiker är inbjuden att efter föreställningen göra en direkttolkning av alla ledord publiken fått skriva ned som beskrivning av år 2008. Revyn bjuder på högt och lågt. Konferencier för kvällen är en mycket porträttlik Monica Lewin­sky som dramatikern Iris Smeds ­suveränt låter vingla fram på höga klackar och amerikanska klyschor. Iscensättningen ledsagas också av en inspelad, underbart raspig och ironisk, kvinnlig röst som ciceron ­genom tiden och dess uttryck. Ulla-Britt Norrman låter som en sönderrökt tant Thalia. Texterna kastar sig mellan tramsig humor och rapp existentialism. Just Iris Smeds berättar om 1999 då hon var 15 år och oskuld men besatt av sex. Händelser har hon glömt, det som kvarstår är en känsla av tomrum och insikten att antingen glömmer man helt eller så följer vissa minnen en livet ut som absolut grundsituation. Det är en sorgsen, spröd text med upphöjd klarsyn om utanförskap.../

Lars Ring. Publicerad i SVD 5 maj 2008

SORGESPEL OM ATT GÖRA SIG OMÖJLIG

Iris Smeds är en ung, poetisk dramatiker som skriver interiörer från kaos, rollsökeri och uppgivenhet. Nu spelas ännu en kort pjäs, Porslinshunden, på Dramalabbet. Stycket är en timslång, absurd pjäs som kunnat vara en dialog mellan två systrar om nu inte en manlig porslinshund, vek men ändå mycket manipulativ, dykt upp på scenen. Scenen är en etta och ett berg av begagnat 70-tal med en stor säng som bas och olika bord, ett kylskåp och stolar som tinnar och torn. Des och Das lever instängt, den förstnämnda försöker hela tiden ta sitt liv – fast aningen halvhjärtat. Das vakar över sin syster men distraheras av Porslinshunden som vill få Das att andas med könet, sedan slänga saker och tapetsera om. Under tiden lyckas Des begå självmord. Jycken vill ta över Das liv och köpa nya saker till extrapris men tröttnar på hennes ovilja att låta sig uppslukas och går där-ifrån. Des vaknar till liv igen. Allt börjar om, fast med ombytta roller. Systrarna Tyska-bestämda-artiklar omfamnas åter av sin tvåsamhet och dess repetitiva upplivningsritualer. Porslinshunden är en dramatisk skiss som leker med citat. Des vaknar 04.18 och en halvtimma efteråt sa någon något – berättar Das, vilket är en subtil hänvisning till Sarah Kanes Psykos 4:48. Som botten för texten ligger förstås Glasmenageriet av Tennessee Williams. Också här putsas prydnadsföremål: 17 porslinshundar står på scenen, plus den som får kött och blod. Hunden sjunger ballader nästan lika bra och ofta som Staffan Göthes uppstoppningsbara släktingar. Regissören Nora Nilsson låter uppsättningen sväva mellan olika tolkningsmöjligheter. Des och Das kan vara två sidor av en enda suicidal, jagsvag kvinna. Det kan också vara så att duon leker mamma/dotter-ansvar, lydig-olydig som Pigorna/Jungfruleken av Genet. Hunden är en man som försöker ta sig in mellan flickorna eller så är han en manlig realitet som vill bryta sönder en ung kvinnas värld. Så där kan man hålla på. Porslinshunden är en gåta, öppen för olika läsningar. Iris Smeds håller igen på det poetiska språket och låter texten bli ett absurdistiskt sorgespel om att göra sig oåtkomlig. Stycket är ett litet snitt, en rispa livsskräck som trion aktörer förvaltar väl.

Lars Ring. Publicerad 28 juli 2007 i SVD

LIVETS SVÅRA FRÅGER I EN INRAMNING AV PASTELL

Porslinshunden sätts upp i Dramalabbets lokaler, som andas hemtrevnad och intimitet utan att det på något vis känns obehagligt. Foajén kunde ha varit någons vardagsrum – Proust, Wilde och Strindberg trängs med familjefoton och en telefon vars lur som lagts av. Tetra-vin finns till billighetspris. Lokalen skapar närhet mellan publik och skådespelare, känslan av att vara iakttagare får stå tillbaks för känslan av att uppleva. Den cirka 50 minuter långa pjäsen handlar om systrarna Des (Den Ena Systern) och Das (Den Andra Systern) som lever isolerade från omvärlden i ett rum vars svävande, sluttande möblemang skulle kunna spegla deras kaotiska inre. Des lever för att lämna denna värld och Das för att förhindra henne från att ta detta slutgiltiga steg. Handlingarna är tvångsmässiga och utagerande, rollerna när varandra och är huggna i sten. Ett tärande sätt att leva, ett moment 22, ett vakuum. Konsekvensen blir att en kall, hård och tom porslinshund i förmänskligad gestalt tar sig ut från utrymmet under Des säng med ett primalskrik. Porslinshundens paroll är yta, förföriskt enkla livsmotton och en survival-of-the-fittest-filosofi, gärna ackompanjerat av Believe it or not I’m walking on air. Väckelsestämningen är nära. Porslin är dock som bekant väldigt skört och kanske är det ett av pjäsens många budskap, att vi ska låta bli att förenkla och vara tvärsäkra. Man blir inte mer sugen på livet av att ta en rask promenad runt kvarteret eller att hindra huden från att bli slapp. Å andra sidan problematiseras det faktum att om vi står alltför hudlösa utan säkerhet när sorgen blir för stark och frågorna för många, finns risken att vi själva längtar efter slutet. Pjäsens undertitel; om hur man ska leva eller om man ens ska leva, finns närvarande hela tiden. Skådespelartrion Eva Johansson, Louise Löwenberg och Carl-Johan Bevé är samtliga mycket karismatiska och samspelar som om de aldrig gjort annat. Nora Nilssons regidebut är imponerande. Med fokus på absurdism, scenografi, glammighet och pastell lyckas hon kombinera lätthet med diskussionen om något av de allra viktigaste frågor vi ställer oss som människor.

Lina Spångberg. Publicerad 8 augusti 2007 i LÄSARNAS FRIA

ÅNGESTKÄNSLORNA FÅR KROPP OCH RÖST

Det var en gång en flicka vid namn Ponny. Hennes liv var fyllt av tallrikar, strumpor och känslor som var så pratsamma, stökiga och bråkiga att hon gett dem namn: Conny, Ronny och Sonny. Denna buspojksgrupp av emotioner var på en gång trygghet och motstånd, omfamningar och retstickor som bjöd på med obehagliga sanningar och överdriven omsorg. Så kom Jonny. Mannen med stort M. En brechtiansk hjältefigur omgiven av en tjusig aura av cigarettrök, en Jonny The Rocker. Cool som en kyl men ändå, faktiskt, beredd att älska om nu inte Ponnys stökiga gäng av känslor höll emot och gav sig på Jonny med näbbar och klor. Ponny vill gärna ha honom som motljus. Förklara mig, säger hon, med din kärlek. Så blir det krig mellan Polly och hennes alla småbrorsor av neurotisk otillräcklighet, dessa till pojkar utklädda hämndgudinnor som ger flickor självförakt och relationsskräck. Iris Smeds har skrivit sin andra pjäs för Dramalabbet: en 45 minuter lång, symbolistisk kortpjäs om en schizofren flicka som gett alla sina röster kropp och gestalt. Jonny är en tramsig, rolig, tragisk och mycket egen pjäs om att vara sig själv nog. Iris Smeds språk kan någon gång påminna om Martina Montelius vad gäller det lyriskt drastiska och dessa poetiska aforismer: "människor som du kan man köpa på Buttericks". Underbar är också Ponnys ironiska lösning av utvecklingsländernas behov av skydd och mat. Hon skickar potatisar i gamla strumpor - kastvapen och näring på en gång. Scenografen Johanna Mårtensson har skapat ett totalbeige rum åt Ponny och hennes bröder. Fonden är en stor spegel. Här handlar det om Ponnys bilder av sig själv, som fungerar som fängelser, men också av kärleken. Emilie Nyman gör en Ponny som söker bland dessa avspeglingar och tankefoster men ständigt övermannas av sina ångestpojkar. Denna kör av busgrabbar stojar, snarkar och blir varma kuddar när verkligheten är alltför svår och kylig. Martin Odhs spelar Jonny. Han gör honom hård som en Baal men kan också klä av sig in på bara långkalsongerna för att visa Jonnys sårbarhet. Pjäsen, som symptomatiskt nog fått namn efter Ponnys dröm om manlighet, är ingen färdig, fullfjädrad pjäs och uppsättningen är ibland långsam, tveksam. Just därför är iscensättningen så sympatisk, så personlig långt bort från all anonym, väloljad professionalism.

Lars Ring. Publicerad 24 oktober 2005 i SVD